..undrar ni kanske?? Jo, för er som lyckats missa allt mitt klagande kan jag berätta att jag lyckades få FRUKTANSVÄRT ont i vaderna efter andra träningspasset och kunde knappt gå ner för trappan på sisådär två veckor eller så... Idag insåg jag att jag varken hade haft ont eller klagat på flera dagar och när jag varit duktig nog att skicka in uppgiften vid 10 i morse tänkte jag att nu ska här springas!!!

Så fort jag tänkt denna tanke insåg jag att det regnade och jag tappade genast inspirationen. Fick dock för mig att släpa fram yogamattan men efter sisådär 10 minuters yogande, armhävande och situpsande blev jag ofantligt uttråkad av att ligga (/sitta/stå) på en matta och glo så helt plötsligt kändes inte regnet speciellt motbjudande alls. Alltså gav jag mig iväg på mitt tredje (den här gången självkomponerade) träningspass, vilket kort och gott bestod av lite långsam jogging en inte alltför lång bit (eftersom det regnade) och utan att ta ut mig alltför mycket.

Nu har jag alltså överlevt tre joggingturer. Funderar faktiskt dessutom på att ta mig till Nautilus nån dag, känns ju larvigt att ha kort men vara för lat för att gå dit och träna... Dessutom tänker jag - om jag ska vara såhär fantastiskt sportig kanske det är dags att döpa om bloggen till "Träningsbloggen" ;)

Hade ju tänkt att träna igår, men det blev så mycket ståhej med Kalmarresan och precis när vi kom hem skulle Freddan spela innebandy (och jag hade fortfarande träningsvärk sen förra gången) så jag skjöt upp det till idag istället, och guess what?! Jag överlevde även detta träningspass! Det var inte alls i närheten av lika jobbigt som förra, MEN efter typ tre steg fick jag kramp eller nåt i vaderna så jag hade hiskligt ont hela tiden när jag sprang. Klockan var superb och sa till när det var dags att sluta springa, MEN (nu känner jag mig som Tony Irving) mitt i träningspasset fick batteriet för sig att ta slut, så jag fick improvisera tiderna lite.

Nu sitter jag här och känner mig duktig (och väldigt öm i vaderna) och laddar för morgondagen då jag ska hålla ställningarna på Gamleby bibliotek :)

Jo, det där med att springa tjejmilen i höst, jag följer alltså ett träningsprogram jag hittade på Internet. I morse upptäckte jag att jag hade missat första träningspasset (det börjar bra det här) och jag kastade mig istället genast iväg på det andra. Som såg likadant ut som det första. Såhär skulle jag göra:

Inled med 2 min lugn promenad för att väcka kroppen, kör sedan 4 stycken lugna löppartier om vardera 5 minuter med 2 minuters rask gång mellan.

Det låter ju inte så himla ansträngande kanske, men har ni nån aning om hur jobbigt det är att springa i fem minuter??!? De första fem minutrarna gick det förvisso ganska bra, jag var lite lagom flåsig, men sen ska man göra samma sak TRE GÅNGER TILL! Och det där med "rask" gång mellan var ju bara att glömma... "Lugna löppartier" förresten, hoppas det duger att man bara inriktar sig på att man överhuvudtaget tar sig framåt utan att ha båda fötterna i marken samtidigt.

Ja, förutom de ovanstående modifikationerna gick träningen rätt bra. Jag hade dock bara Tigers döskalleklocka att hålla reda på tiden med, och det kan hända att bryttiderna förskjöts något åt ena eller andra hållet.

När jag hade sprungit färdigt befann jag mig ungefär mitt i Jenny. Vetskapen om att jag hade haft svag nedförsbacke större delen av träningen kändes inte upplyftande. Flåsig och halvdöd som jag var så funderade jag ett tag på att lägga mig i fosterställning vid vägkanten och vänta på att nån vänlig själ kom och erbjöd mig skjuts hem. Eller kanske till akuten. Jag insåg dock det patetiska i detta (samt att min vita jacka skulle bli väldigt smutsig) så jag sträckte på ryggen, satte på ett ansträngt här-går-jag-och-njuter-av-solen-fejs och linkade hemåt.