Jo, det där med att springa tjejmilen i höst, jag följer alltså ett träningsprogram jag hittade på Internet. I morse upptäckte jag att jag hade missat första träningspasset (det börjar bra det här) och jag kastade mig istället genast iväg på det andra. Som såg likadant ut som det första. Såhär skulle jag göra:

Inled med 2 min lugn promenad för att väcka kroppen, kör sedan 4 stycken lugna löppartier om vardera 5 minuter med 2 minuters rask gång mellan.

Det låter ju inte så himla ansträngande kanske, men har ni nån aning om hur jobbigt det är att springa i fem minuter??!? De första fem minutrarna gick det förvisso ganska bra, jag var lite lagom flåsig, men sen ska man göra samma sak TRE GÅNGER TILL! Och det där med "rask" gång mellan var ju bara att glömma... "Lugna löppartier" förresten, hoppas det duger att man bara inriktar sig på att man överhuvudtaget tar sig framåt utan att ha båda fötterna i marken samtidigt.

Ja, förutom de ovanstående modifikationerna gick träningen rätt bra. Jag hade dock bara Tigers döskalleklocka att hålla reda på tiden med, och det kan hända att bryttiderna förskjöts något åt ena eller andra hållet.

När jag hade sprungit färdigt befann jag mig ungefär mitt i Jenny. Vetskapen om att jag hade haft svag nedförsbacke större delen av träningen kändes inte upplyftande. Flåsig och halvdöd som jag var så funderade jag ett tag på att lägga mig i fosterställning vid vägkanten och vänta på att nån vänlig själ kom och erbjöd mig skjuts hem. Eller kanske till akuten. Jag insåg dock det patetiska i detta (samt att min vita jacka skulle bli väldigt smutsig) så jag sträckte på ryggen, satte på ett ansträngt här-går-jag-och-njuter-av-solen-fejs och linkade hemåt.